Varför stirrar du på mig?

​

Vernissage 29/9 kl 17

Öppettider tisdag & torsdag kl 12-16

Karl Johansgatan 22a

​

Eftersom jag har omfattande rörelsehinder har jag blivit uttittad och stirrad på under större delen av mitt
liv. Det är inte alltid en rak blick utan ofta ett smygtittande i lönndom. Jag har aldrig vant mig vid det. Det
påverkar mitt sätt att vara på och blir ofta något jag tvingas hävda mig i förhållande till. Denna erfarenhet
är jag givetvis inte ensam om men känslan av att vara annorlunda blir i mitt fall nästan omöjligt att bortse
ifrån. Jag kan inte passera utan att väcka uppmärksamhet en enda sekund. Inte dölja mig bakom någon
annan identitet.

Projektet sin utgångspunkt i den andres blick på ett väldigt direkt sätt. Jag har med jämna mellanrum under

några års tid åkt omkring med kamera runt halsen och fotograferat människor utan att de vetat om det. Till

en början var jag inte säker på vad jag skulle göra med materialet. Min konstnärliga praktik brukar inte röra sig

runt en tematik som är ute efter att provocera för provokationens skull. Jag kände när jag tog bilderna att de

befinner sig i en gråzon till vad som är moraliskt, etiskt eller kanske till och med juridiskt rätt. Det var därför

mest för eget syfte, ett tyst svar på stirrandet eller även en hämnd om man så vill. En slags knuten hand i

fickan vid sidan av de andra mer avfolkade konstprojekt jag samtidigt var upptagen av. I dessa fick inte

stirrbilderna plats på ett logiskt sätt även om jag börjat fundera på varför jag gjort en sådan avgränsning.

De flesta vet idag att egen identitet formas ur samvaron med andra. Ett samhälles normer och de
kroppsideal som för tillfället råder påverkar oss mycket och vi mår dåligt när vi inte kan leva upp till dem.
Även om dessa ideal kan skilja sig åt över tid och mellan olika kulturer är den funktionsavvikande
kroppen aldrig något eftersträvansvärt. Den påminner om sjukdom och död, om begränsningar i den egna
förmågan och kanske även om åldrandet. Inom handikapprörelsen har kampen om ett rättvisare samhälle
ofta handlat om fördelning av resurser och om tillgänglighet till platser. På senare år har identitetsfrågan
blivit mer aktuell även om det är svårt att ringa in handikappade som grupp. Att vara funktionsnedsatt är
ju ingen direkt grupp eller subkultur men att attityder och diskriminering påverkar oss som individer är
ändå väldigt påtagligt för de flesta. Inom ny forskning har något som heter crip vuxit fram. Här vänds det
på blicken för att komma åt vissa problem genom att utgå ifrån att det är det normala som är avvikande
eller för att undersöka vad det normala egentligen är.

​

Dessa frågor har jag i mitt projekt valt att tolka mycket direkt. Jag väljer att låta min blick vara den som
avslöjar och på något sätt även gör den andre mindre. I ett sådant omvänt tillvägagångsätt offras
individens rätt också, att bli fångad och avbildad utan att vara till sin fördel är ju på många sätt kränkande.
Det är emellertid tillåtet att i viss mån använda sig av material från det offentliga rummet, bilder av
stadsmiljö där personer befinner sig. Var gränsen går kommer jag att ta reda på.
Det här är mitt första strikta tematiska projekt. Med det menar jag att provocera fram en fråga till
betraktaren att börja förstå våldet som finns i den egna blicken. Utställningen kommer huvudsakligen att
bygga på fotografi och film men jag önskar även trycka en del motiv på föremål, såsom klassiska
företagsmerch med logo som muggar och tröjor.

Mvh

Hans Carbe