Ett reportage om Pensionat Sensommar
I pjäsen ”Pensionat Sensommar” möts sju pensionatsgäster i en tillvaro av ofrivillig gemenskap. Samtliga behöver vila ut, eller bara komma bort från vardagen vedermödor, men när vistelsen är över har alla förändrats i djupet, och livet kommer aldrig mer att bli sig riktigt likt igen.
- Jag ville skapa en föreställning där publiken kan känna igen sig i olika situationer, i både sorg och glädje, säger manusförfattare och regissör Hans Sjöberg. Men lika mycket handlar det om att sudda ut gränserna för vad som är möjligt att uttrycka konstnärligt på scenen. I ”Pensionat Sensommar” har nämligen samtliga skådespelare fysiska funktionsnedsättningar, något som Hans tror publiken knappt ens kommer att reflektera över.
”Pensionat Sensommar” är den andra scenuppsättningen Hans Sjöberg skrivit och regisserat för Svenska VSA (Very Special Arts), en kulturorganisation för konst- och kulturutövare med funktionsnedsättningar. Denna gång har det skett i samarbete med Riksteatern Västra Götaland och Studieförbundet Vuxenskolan. På premiärdagen, den 17 maj i år, spelades pjäsen två gånger inför en fullsatt publik på Redbergsteatern i Göteborg. Nya föreställningar av ”Scenkommet”, som teatergruppen kallar sig, är redan inbokade i höst.
Kulturen till för alla
Att sätta upp en pjäs där skådespelarna har fysiska funktionsnedsättningar är
något helt unikt i teaterbranschen. Detta vill förstås VSA ändra på.
- Det borde vara lika naturligt att ha funktionshindrade skådespelare på scenen som icke- funktionshindrade, säger Agneta Rapp i Svenska VSA. Kulturen skall ju spegla samhället i stort. Med vårt teaterprojekt vill vi visa att visioner och kreativitet ger människor inre styrka samtidigt som förutsättningar till integrering, delaktighet och mångfald skapas.
Att kultur är till för alla vill även Hans Sjöberg poängtera. Han har arbetat som dramatiker och regissör i 25 år. När han för tio år sedan drabbades av sjukdomen MS, började han intressera sig för hur det konstnärliga uttrycket på scenen påverkas om skådespelaren har ett funktionshinder.
- Jag upptäckte att det inte var någon större skillnad att regissera en skådis med ett fysiskt handikapp jämfört med en icke-handikappad, säger Hans. En rörelsehindrad skådis kan kanske inte springa över scengolvet, men teater spelas mycket genom tal, pauseringar och mimik och detta kan uttryckas lika bra av en sittande person som en gående.
Pensionat - en naturlig samlingspunkt
De åtta skådespelarna i uppsättningen gestaltar karaktärer de själva varit med
och skapat. Under hösten 2008 arbetade Hans och hans ensemble intensivt med
improvisationer och situationsteater, där de olika karaktärerna fick utvecklas
och anta sin nuvarande form. Utifrån detta kunde Hans sedan skriva pjäsen
”Pensionat Sensommar”. Gruppen började sina repetitioner i januari i år.
- Jag kände att den naturliga samlingspunkten för dessa karaktärer med sina helt olika personligheter kunde vara ett pensionat. Alla har de olika anledningar för att komma dit, och alla har olika utgångspunkter att utvecklas från, säger Hans. En av karaktärerna bär på sorg sedan hennes man gått bort tre år tidigare, en annan är författare som ständigt söker nytt stoff till sina romaner, en manlig gäst har antagit Zarah Leanders identitet, och pensionatföreståndarinnan själv upptäcker under dessa veckor att hon ännu inte funnit alla bitar av sitt liv. Pjäsen berör allmänmänskliga dilemman och ställer de frågor vi alla någon gång funderat över: Vem vill jag vara? Vad är det som ger livet mening?
En dröm blir sann
Men även om de egna funktionsnedsättningar inte spelar någon roll (!) för
skådespelarnas framförande av pjäsen, har vägen upp till scenen varit allt annat
än rak för flera av dem. Charlotte Nilsson, vars rollfigur är den utarbetade
teaterprimadonnan Viveca, föddes med en CP-skada och trots en livslång längtan
efter att bli skådespelare förblev det en dröm tills för ett par år sedan. Det
var då hon föreslog att VSA skulle starta en teatergrupp. Självklart skulle hon
själv vara en av medlemmarna. Hon är en av två skådespelare i uppsättningen som
sitter i rullstol på scenen.
- Redan som barn ville jag stå i rampljuset och drömde i största hemlighet om att bli skådespelerska, säger Charlotte. Men mitt rörelsehinder gjorde att det verkade totalt omöjligt. Jag har visserligen arbetat en del inom teatern, bland annat som sufflös, men att själv stå på scenen och spela en riktig roll kändes som ett ouppnåeligt mål. Det är inte förrän nu som drömmen blivit verklighet. Men bättre sent än aldrig, heter det ju.
Den som missade premiären av pjäsen ”Pensionat Sensommar” i maj kan istället se uppsättningen i höst. Den 10 september och den 11 oktober står de åter på Redbergsteaterns scen; gruppen ”Scenkommet”. Genom att utmana den konventionella teatern har de visat att det konstnärliga uttrycket inte vet några gränser. För på scenen finns inga funktionshinder; från hjärta till hjärta är vägen alltid rak.
Text: Marie Anthony